Tuesday, September 11, 2007

Uma música p'ra você, garotinha


Helen Sjoeholm - Gabriellas Sång

Det är nu som livet är mitt

It is now that my life is mine

Jag har fått en stund här på jorden

I’ve got this short time on earth

Och min längtan har fört mig hit

And my longing has brought me here

Det jag saknat och det jag fått

All I lacked and all I gained



Det är ändå vägen jag valt

And yet it’s the way that I chose

Min förtröstan långt bortom orden

My trust was far beyond words
Som har visat en liten bit

That has shown me a little bit

Av den himmel jag aldrig nått

Of the heaven I’ve never found



Jag vill känna att jag lever

I want to feel I’m alive

All den tid jag har

All my living days

Ska jag leva som jag vill

I will live as I desire

Jag vill känna att jag lever

I want to feel I’m alive

Veta att jag räcker till

Knowing I was good enough



Jag har aldrig glömt vem jag var

I have never lost who I was

Jag har bara låtit det sova

I have only left it sleeping

Kanske hade jag inget val

Maybe I never had a choice

Bara viljan att finnas kvar

Just the will to stay alive



Jag vill
leva lycklig

All I want is to be happy

För att jag är jag

Being who I am

Kunna vara stark och fri

To be strong and to be free

Se hur natten går mot dag

To see day arise from night


Jag är här och mitt liv är bara mitt

I am here and my life is only mine

Och den himmel jag trodde fanns

And the heaven I thought was there

Ska jag hitta där nånstans

I’ll discover it there somewhere

Jag vill känna att jag levt mitt liv

I want to feel that I’ve lived my life

4 comments:

John Fromage said...

Vocais femininos: essenciais.

A voz dela é fantástica, que bom que o diretor soube usar BEM.

Beijos, garotinha...

jornalismo UAM said...

Beijos para mim? E, depois, percebi ainda que, pela minha jornada, a mensagem "vocais femininos: essenciais" poderia ser direcionada a mim. Quanta vontade de ser importante, não é mesmo? Pois é, depois disso, pode acreditar, minha gente, mas eu ainda fiquei com vontade de dizer um "a Ana explica"(ou muito me engano ou isso tem o mesmo efeito)
Que filme é esse? Eu sei, Ana...foi rápido, não? Já lhe disse que costumo entrar sempre no seu blog? É verdade! Bom, sabe como sou...

jornalismo UAM said...

Ai que cretina...entrei no blog criado na aula de segunda-feira e agora você tem uma mensagem de jornalismo uam. Estou nas editorias de moda e cinema. Fatos importantes: deletei meu perfil e o texto atual de moda não é meu. Mas você perceberia que não é antes mesmo de eu dizer isso...ou de você ler "por Lígia, Cássia e Washington". O "Amy Winehouse rocks" está bacana. Eu escrevi sobre "Tropa de Elite". Não tenho a liberdade de escrever do meu jeito no blog. Tudo deve ser informação e deve seguir fórmulas. Quem precisa disso? :P mas ainda não me decidi quanto ao título, então ainda não está lá...É isso aí. Nada como aproveitar um erro para fazer a divulgação. É o que alguns acreditam que tenha acontecido com "Tropa de Elite". Quer saber mais? Entre no blog que tem o nome mais batuta dos últimos tempos liquidificultura.blogspot.com e aguarde o post sobre o filme.

Ana Carolina said...

Então... Culpa dele, Nanda! Ele é que achou que eu estava escrevendo p'ra mim mesma.

Se bem que podemos ver isso como ansiedade dele em conhecê-la. Já está até querendo dar beijos...

O filme é "Vida no Paraíso". Filme sueco... Bleh, você sabe que tenho um (grande) quê por coisas daquela região. Ah, o verão de dez graus, a pele branca como porcelana,...

Bom, como eu dizia, o filme é bom. E a música... Não sei, me lembra você.

Quanto ao blog do jornalismo... Li o seu texto. Garotinha, suas vírgulas são as SUAS vírgulas. Podem engessar você na fórmula que for, você ainda estará lá! :o)

Falando em estar lá...
Muito bom que você ainda esteja "aqui"; muito ruim que você ainda não esteja de fato nas "cartas"; e excelente que, daqui uns dias, estarei aí. Estou me segurando a essa certeza!